Måndag 19 juli 2010

Om jag vore författare skulle jag skriva just den boken, De bruna ögonen. Men nu är jag ju inte det och dessutom är jag troligtvis bättre på att berätta än att skriva så därför stannar mina försök vid de rader jag skrivit. Och boken då? Jo, hela storyn finns i mitt huvud och skulle kunna berättas,,,,men att spela in och lägga här,,,nja,,,,inte så intressant för den som besöker min blogg.
Har du reagerat på titeln? Den är medvetet vald för jag tycker livet handlar om så mycket betraktelser och intryck som vi tar in via just ögonen. Nu råkar mina vara bruna så därför valde jag just denna rubrik. Men texten ska tolkas utifrån betraktelser i livet. Vad är då min senaste betraktelse?
Jo, igår var jag i Stockholm och besökte Gröna Lund med en gäng barn med sina respektive. På Gröna Lund finns det mycket att betrakta som ger intryck. Jag tänker inte då på alla åk attraktioner utan alla de som nyttjar dessa, människor. Så många olika människor i alla åldrar, färger och nationaliteter. Sverige har blivt mer mångkulturellt. Första gången jag besökte Gröna Lund var för 35 år sedan och då var en annan färg eller ett annat språk högst ovanligt i detta myller av människor. Idag var det hellre norm än ovanligt. Så härligt en känsla av att befinna sig mitt i världen, alla dessa nationaliteter och färger samtidigt på samma plats, det är berikande för mina intryck som betraktelsen ger. Hur gick det då med mitt eget åkande i alla de attraktioner som erbjuds, Med det blev det inget. Däremot njöt jag av att se barnen ta sig an sin bror Paulo som njöt storligen. Om det nu berodde på alla åk attraktioner eller all den uppmärksamhet han fick ska jag låta vara osagt men jag kan gissa att det var kombinationen som fick Paulo att trivas så enormt. Jag kommer berätta mer om Paulo senare, Paulo en av mina sex barn som är så mycket men samtidigt så annorlunda. En livsmiljonär som lär mig så mycket.
Vi hörs

Sri lanka Dec 1963 ( 2 )

- Ja, jag är på väg sa han till sin fru som väntade otåligt. Han kunde inte se kvinnan så tydligt men han var ändå säker på att han inte mött henne tidigare. När han kom fram till dörren såg han att kvinnan bar på något, Det hon bar på var inlindat i en lortig filt. Filten rörde på sig och Jan förstod att hon bar på ett barn. Kvinnan hade slagit ner blicken samtidigt som frågade på sin brutna engelska efter Mr Arvidsson. – Yes, svarade Jan och flera tankar for runt i hans huvud. Vad ville kvinnan, ville hon bara be om lite vatten, ville hon få hjälp med sitt barn, vad ville hon ? – Mr Arvidsson, frågade kvinnan igen, snälla hjälp mig. Jan visade med en gest att kvinnan skulle stiga in, vände sig till sin fru och bad henne bära in lite vatten och två glas till hans arbetsrum. Hans fru svarade med en irriterad blick och sa, - vi kan inte ta emot fler barn, det vet du. – ja, men vi måste väl höra vad hon vill först innan vi kan besluta oss om vad vi ska göra, svarade han. Jan gick in i arbetsrummet med kvinnan följande strax bakom. Precis när dom kommit in i rummet började det som låg i filten att gråta, ett litet ynkligt gråt, så kraftlöst och utmattat. Jan bad kvinnan att sätta sig ned och visade med handen att hon borde ta av barnet filten. Kvinnan satt sig ned på stolen och tog varsamt av barnet filten. Det barnet kan inte vara många månader tänkte Jan. Han tittade på kvinnan och slogs av hennes skönhet, samma stora bruna ögon som hade tittat ut ur filten, undrar hur gammal kvinna är tänkte han samtidigt som han gjorde en uppskattning på att hon inte kunde vara över tjugo år

1963

1963
2010-07-05
Sri lanka, Dec 1963
Missionär, Jan Arvidsson från Småland i Sverige, la ifrån sig pennan. Han hade precis avslutat ett brev hem till Sverige med en rapport om det barnhem han ansvarade för i Colombo. Sri Lanka. Trots att han trivdes i Sri Lanka kunde han inte hejda en känsla av hemlängtan. Han var övertygad om att känslan hade sin rot i att det led mot jul och att jul hemma i Småland skiljde sig avsevärt ifrån den jul som man nu förberedde, i värme, utan snö och utan julgran. Han rycktes ur sina tankar när han hörde sin fru ropa från hallen.
- Jan, det är en kvinna som söker dig. Han reste sig ur stolen och kände en viss lättnad över att det var dec och luften var sval även här i Sri lanka. Han hade inget mot värmen men hans stora och något överviktiga kropp hade lätt för att svettas i värmen. Nu kändes kläderna torra och svala inte fuktiga av svett som han annars var van vid. Hans fru ropade igen, - Jan, det är en kvinna som söker dig. Han kunde inte låta bli att notera irritationen i hennes röst då hon ropade igen. Han öppnade dörren från sitt arbetsrum och kisade ut i den ljusa långa hallen som ledde till ytterdörren. Där vid dörren stod hans fru och på trappen stod någon, en kvinna som sökte honom.